En sak som är säkert är att vi inte vet allt helt säkert. Inte allt. Vissa saker vet vi förstås. Som att när första snön faller i vårt långa land, blir SJ panikslagna och alla tåg blir försenade eller inställda. Vi vet att om vi låter bli att öppna och betala våra räkningar för att det är så jobbigt, så blir det tids nog ännu jobbigare. Om vi stuntar i att bortse våra tänder för att det är trist, så blir det tids nog ännu mer trist. Och dyrt! Ändå är det väldigt mycket i våra liv som vi faktiskt inte har visshet om. Ibland förvånar det mig hur vi alla kan leva från dag till dag med så lite visshet om vår tillvaro.
Begrunda det faktum att vi förvisso vet vart vi kommer ifrån, ett pappafrö + ett mammafrö, lite jäsningstid och så kom en bebis till världen. En människa. Det förklarar ju vissa saker. Men inte allt. Tex inte var på vägen själen kom in. Inget har på ett förnöjande vis förklarar för mig vart jag bor nånstans. På jorden, ja. I ett solsystem med ett antal planeter som jag vet vad det heter, ja. I en galax som heter Vintergatan, ja. Som befinner sig i ett universum, tillsammans med oräkneliga fler galaxer, ja. Men hur stort ÄR universum? VART befinner sig universum? Vart slutar universum? Vad finns i så fall utanför universum? Min hjärna kan inte greppa att universum skulle vara oändligt, nämligen… Och sen ska vi dö. Alla gör det. Till slut. Vad som händer då är det ingen som vet. Alla dess ovissheter går vi människor omkring och hanterar och det är fascinerande tycker jag. Som om det inte räckte, har vi dessutom inga garantier för hur långt ett liv är här på jorden, eller hur innehållsrikt och hälsosamt det kommer vara. Vi vet, när allt kommer omkring, ganska lite….
Trots att vi vet så lite, har vi människor begåvats med en hjärna som helst av allt vill kunna veta det mesta i förväg. Vi har en förmåga att tänka oss in i framtiden, och måla upp scenarier av vad som skulle kunna hända. Detta för att vi ska ha chansen att undvika sjukdom, död och katastrof för oss själva och de vi ansvarar för. Det här är ju en grymt värdefull förmåga. I mångt och mycket. Som förälder tex, är det avgörande att kunna fantisera om potentiella faror och hot mot våra barn. Hur skulle det annars gå om vi tog med våra små barn till en badplats och tänkte ”det löser sig?” Eller om vi gav våra små barn tändstickor att leka med och tänkte, ”det går nog bra”. I dessa fall är det nödvändigt att kunna tänka sk katastroftankar, dvs fråga sig själv, ”vad är det värsta som skulle kunna hända här?” Och sen se till att förebygga katastrofen genom att tex inte låta små barn vara ensamma vid vatten, utan istället passa noga på dem. Eller genom att inte ge tändstickor till små barn. Genom att undvika farliga situationer, undviker vi katastrofen.
Men ibland blir det fel: det går över styr. Vi blir helt enkelt för BRA på att blicka framåt och in i framtiden och måla upp bilder om en hel drös saker som skulle kunna gå fel. Och det behöver inte ens vara saker som gäller liv och död; sjukdom eller olyckor. Det kan röra sig om småsaker som att inte ha ett vackert hem som grannarna ”godkänner”, eller att inte smälta in tillräckligt bra i sin arbetsgrupp. Eller att råka framstå som dum genom att tala utan att tänka först. När framtidstänkande och katastroftankarna går över styr och orsakar ett ständigt påslag av ångest, oror och dåligt mående, kallast det ofta för generaliserad ångest. Ett nyckelbegrepp i generaliserad ångest, eller GAD (Generalized Anxiety Disorder) är förmågan att tåla just ovisshet.
Om toleransen för ovisshet är låg och besvärande, har man i stort sett två vägar att gå. Antingen så jobbar man på att öka kontrollen och därmed minska risken för att något hemskt eller farligt ska inträffa. Tex genom att börja vidta vissa åtgärder, för säkerhets skull. Eller genom att börja utesluta och undvika. Detta är en väg som kräver enorm mängd energi och som på sikt får livet att krympa allt mer, med alla saker man måste kontrollera, förutse och undvika. Den andra vägen handlar om att öva upp sin tolerans för ovisshet. Att utsätta sig för det man känner som farligt, hotfullt och potentiellt katastrofalt. Att acceptera livets tuffa villkor - vi har inte visshet om allt och det är våra villkor här i livet. Att successivt öka hjärnans tolerans för det som stressar, genom att söka upp stressen och vara där tills ”larmklockorna” tystnar.
Ovisshet finns med oss i livet på gott och på ont. Att vi har förmågan att oroa oss över framtiden och det vi inte vet helt säkert, har genom tiderna varit en framgångsfaktor. Men att låta oron färga hela ens tillvaro i ett försök att skapa sig kontroll, är inte en framgångsfaktor i livet, utan tom en källa till lidande och ohälsa. Att veta att det finns en väg ur, kan vara avgörande för många.
Det finns en väg ur och det är nästan, i de allra flesta fall, helt säkert!
/ Anna PT