VÄGGEN

Jag vill inte dö men jag orkar inte leva - när stress leder till psykisk ohälsa





Det var en fredag i slutet av februari 2011. Det var en väldigt vanlig tacofredag. Vi hade suttit i soffan och tittat på tv och nu var det läggdags för barnen. Jag fick plötsligt så himla ont i magen; det högg till på ett otäckt vis. Hann fundera en stund på varför det kändes så och skulle ställa mig upp, då det snurrade till i hela mig. Jag lade mig ner på golvet, för det kändes verkligen som om jag skulle falla; det svartnade. Jag hann ropa på Niki och be om hjälp. -"Hjälp mig, jag försvinner. Jag dör. Ring ambulans.” Jag kände att mina kroppsdelar snabbt försvann; benen försvann, armarna försvann. Mina händer var kritvita och krampade som knipande klor. Jag tappade känseln i ansiktet och snabbt gick det. Jag kände som om jag inte kunde andas och jag tänkte ”Vad fort det går att dö. Jag hinner inte göra en enda grej för att rädda mig själv.” Jag såg på mina små tackar barn, som tyvärr var där; då. Jag hoppades att Niki skulle kunna göra något, efter att jag hade försvunnit. Niki satt vid sidan av mig och sade ”Du försvinner inte alls - nu stannar du kvar.”



Det där var min första panikattack. Jag förstod det inte alls. Då. Jag trodde på riktigt att jag dog. Ambulansen kom. Jag fick skjuts in till akuten. Kände mig dålig som ”tog plats”. Personalen hintade om att det fanns folk som faktiskt dog på riktigt ikväll. Väl där fick jag några undersökningar. Efter ett tag sade dem att allt var ok och att jag kunde åka hem. -"Det var inget”. Jaha. Ok. "Inget". Men …. Nåt var det ju ändå? Vad var det som hände när jag trodde jag dog? Det var förvirrat och konstigt.


Niki kunde senare förklara för mig vad det var som hänt. Att det var en panikattack. Att sånt kan inträffa och att det är helt ofarligt. Jag hade ju hört talas om folk som hade haft panikattacker, men nog haft dålig inlevelseförmåga. Detta var det värsta jag varit med om. Hittills. Sedan följde några veckor av tron på att det bara var en enskild händelse. Men den enorma, onormala stress som tagit mig fram till detta, låg fortfarande kvar och tryckte på alla stressknappar i min kropp och själ. Tids nog kom ångesten smygande och även flera panikattacker. Jag läste på och förstod att när de väl kommer så är de över inom loppet av ca 15-30 minuter. Det var obehagligt och stressande. En krypande, jobbig känsla i kroppen. En känsla av att inte få luft. Men jag hittade ett sätt att klara av dem. Ta mig igenom. Med hjälp av mobiltelefonspel, promenader, vatten, mm.


I maj hade vi en träningsresa planerad. Vi skulle arrangera en resa ner till en ö i Kroatiska skärgården. Pressen inför detta blev väl för mycket, för när vi väl kom till ön, fick jag en panik som inte liknade något jag hittills upplevt. Det var gastkramande; skräckslående, helt helt fruktansvärt. Som att stå mitt i ett slukhål av skräck; ensam och utan någon som helst hjälp. Jag mådde så dåligt och visste inte vad jag skulle göra. Det går inte att klä i ord, men de som försökt säger att det är som den där känslan när man drömmer att man faller handlöst och sedan vaknar med ett ryck. Svettig och panikslagen. Den känslan. Hela tiden. Tack vare goda kontakter inom vården hemma i Sverige fick vi hjälp, tips och råd av en mycket duktig psykiatriker. Han tipsade om att skaffa full dos stesolid, alltså lugnande tabletter, under veckan och att sedan söka upp hjälp så snart vi kom hem.


På sjukhuset i Trogir var de proffsiga. De ville hjälpa mig och skrev ut tabletter. Men bara för tio dagar. "Sen får du söka annan hjälp hemma i Sverige". Efter en maxad dos av stesolid, kunde jag till slut somna. Sömn gör gott för en stressad kropp, men är i stort sett omöjlig när man är såååå stressad och ångestfylld.


Veckan som följde blev, faktiskt, fantastisk. Jag höll mina yogapass, danspass och styrkepass som planerat. Jag gjorde mitt jobb som ledare och tränare. Jag hade helt ärligt en riktigt fin och vilsam vecka. Kan inte minnas när jag slappnat av så mycket och tänkt ”fuck it”. Tack vare medicinen men också placeboeffekten av att känna mig trygg av att ha medicinen, kunde jag koppla av och låta mig själv bara vara. Det gick bra. Lustigt nog.


Väl hemma blev det till att söka hjälp. Jag blev sjukskriven. Jag blev erbjuden psykofarmaka men avböjde. Blev erbjuden en medicin som heter Attarax. Den var, för mig, helt värdelös. Jag gick på lite olika terapier. Ingen funkade. Jag gjorde en massa saker, men ångesten, oron och paniken hade kopplat ett grepp om mig, som gjorde att min värld bit för bit krympte. Jag vågade inte längre köra bil - jag blev så yr och mådde så dåligt. Jag vågade inte träna. Jag vågade inte gå nånstans själv. Jag vågade till slut inte mycket alls. Jag bäddade in mig själv i en liten, liten värld av bomull. Var livrädd från morgon till kväll. Det tog på krafterna. Både mina och min omgivnings. Det var inte lätt för dem heller. När sommaren till slut var över, hade jag sökte efter en trygg plats överallt. På semester. På landet. Hos terapeuten. Men ingenstans kunde jag må bra. Jag ville bara hem. Och när jag tillslut kom hem och insåg att helvetet bodde där med, då rasade allt.

Jag stod i köket och tittade ut på gräsmattan där mina barn lekte och jag tänkte att detta blir det sista de får uppleva av sin mamma. För antingen så dör jag snart. Eller så blir jag galen på riktigt och inlagd på sluten avdelning. Detta var min absoluta botten. Jag kände att jag för allt i världen inte ville dö. Men om det ska vara så här, så orkar jag inte leva. Det är en skrämmande plats att vara på. Framförallt om man aldrig varit där förr. Jag planerade INTE att ta mitt liv. Man jag upplevde den maximala dosen av hopplöshet.


Igen tack vare goda kontakter, fick jag vidare hjälp av en vän som jobbat på psykakuten. Hon vittnade om att psykakuten inte var någon ide att åka till - jag skulle bara bli hemskickad. Istället tipsade hon mig om tre duktiga, effektiva kbt-terapeuter. En av dem var en man och hon berättade att han var bra men lite speciell. Okonventionell. Det lät bra och jag ringde upp. Fick en tid rätt snart. Och så fick jag träffa Bengt. Bengt lyssnade väldigt lite på allt runtomkring-snack, utan ville gå pang på rödbetan. Jag blev nog lite förbluffad men ändå glad. Han bad mig beskriva vad jag gjorde när paniken kom. Och vad jag undvek när paniken kom. Jag vet nu i efterhand att han tog fram mina säkerhetsbeteenden och mina undvikandebeteenden. Sen sade han helt enkelt att jag under veckan som kom skulle göra TVÄRTOM. Dvs undvika mina säkerhetsbeteenden och utsätta mig för det jag undvek. Det var ord och inga visor och jag hann nog tänka att ”han är inte klok”. Det kändes som om någon bad mig att hoppa tio meter i höjd. Som att "jag VILL, men jag KAN INTE". Sen avslutade han vårt möte med att säga -”Nu önskar jag dig några riktigt tuffa panikattacker, så att du får öva ordentligt”. Igen tänkte jag tanken att han nog inte är riktigt riktig, men samtidigt kunde inget i hela världen göra mig mer lycklig. Om han ÖNSKADE mig kraftig panik, så kunde det inte vara farligt. Jag flög därifrån på små rosa moln. Han hade givit mig hopp. Och tough love. Från den dagen vände det.


Nej, det var ingen spikrak utveckling som gick lätt och enkelt. Men så här i efterhand så kan jag säga att det tog ungefär ett år från det att eländet började, tills det att jag faktiskt mådde stabilt bättre. Det var ett riktigt hårt arbete att genomföra. Många dagar vaknade jag och var arg och besviken för att inte åtminstone få må normalt. Få befinna sig på en siffra ”noll” istället för minus sjuttio. Det var ett kämpande utan dess like bara att hålla sig ovan ytan. Det gick inte att ”bara vara” sig till bättre mående. Jag fick jobba hårt.


Så här i efterhand är jag glad och tacksam över denna erfarenhet. Jag förstod inte förrän det drabbade mig. Klart jag helst hade varit utan allt det jobbiga och den ”allergi” för stress som nu lever kvar i mig. Men ändå - vilken resa. Vilka insikter. Vilket arbete. Jag blev hundrafalt starkare av upplevelsen.


Det som hjälpte mig var mest av allt en duktig, kunnig och fokuserad kbt-terapeut som gav allt för att göra mig bra. Han gav mig även tillgång till honom närsomhelst via telefon och sms. DET var en enormt snäll hjälp att ge, tycker jag. Att ha tillgång till lugnande tabletter, som inte är gängse standard, var värdefullt. Jag tog dem inte. Inte många. Jag har dem kvar än, nånstans, tror jag. De var min livlina. Att ha en god kontakt med en läkare som välvilligt diskuterar sjukskrivning när det är som värst, är guld värt. Att sen få börja jobba så smått, visade sig vara en stor friskfaktor i mitt fortsatta tillfrisknande. Kunskap är bra. Att lära mig mer om paniksyndrom hjälpte mig massor. Jag förstod tillslut mekanismerna bakom tillståndet och även hur man gjorde för att bli bra.


När jag backtrackar min resa så ser jag att stressen byggdes upp under många år. ca tio år. Tre år innan allt brakade ficka jag diagnosen "utmattningsdepression", men tack vare ett uselt bemötande nere på vårdcentralen, orkade jag inte göra något åt saken. Jag körde på. Det var enklare. Det sista jag minns att jag tänkte, innan det gick åt skogen, var: -"Jag ÄR nog superwoman ändå. Jag kan jobba trippel så hårt som mina medmänniskor. Jag behöver knappt sova ens." Sen. Kom. VÄGGEN.


Detta var min resa. Den är min. Därmed tänker jag att denna upplevelse är helt unik för alla som drabbas. Dock är våra hjärnor liknande och lösningen kan vara liknande den med. Men på lite olika sätt. Tveka inte att söka hjälp tills du känner att du får hjälp. Rätt hjälp. Hjälp som hjälper. För den finns. KOMIHÅG att det blir bättre. Sen. Det blir det. Det är jobbigt under tiden, men du klarar det. Du kommer ut på andra sidan som en mycket starkare och klokare person.


Jag jobbar nu själv som kbt-terapeut, och hjälper människor som drabbats av psykiskt dåligt mående. Jag gör det med inlevelse och övertygelse. Jag VET att det är jobbigt. Och jag VET att det går att bli bra. Och utan denna "resa" hade jag kanske inte gjort det jag gör nu. Och bara det, är värt det.


Stor kram; ta hand om er. Strax kommer en mer "teknisk" blogg om Stress, ångest och panik. Läs den också.


/ Anna

218 visningar

© 2018 by form holistic & Anna Persdotter